Jag funderar väldigt mycket på det här med "vilodag". Förr var det ju söndagen som var den så kallde vilodagen. Det var dagen man fick vila, från en "jobbig" vecka. En vecka av arbete, skola o allt annat runt omkring. Söndagen var dagen då man skulle vila upp sig, inför kommande vecka. Man skulle känna sig stark och känna att den kommande veckan skulle bli riktigt bra, och att man klarar alla hinder. Men vart tog den söndagen vägen? Vart tog denna vilodag vägen?  Idag är söndagen som vilken annan dag som helst. Många arbetar på söndagar (vilket är bra, som på tex sjukhus osv). Vi har med oss massa arbete hem. Vuxna har med sig arbete som dom inte hunnit med att göra under veckan. Vi barn/ungdomar har med oss läxor hem, vi har prov. Vår helg går åt att plugga och ta igen om man inte hunnit med allt man ska. Vad hände med den här söndagen, då vi ska vila och ta det lugnt. Bara vara med dom som betyder mest - familj och vänner. Må bra, vila upp sig. I dagen samhälle är det fruktansvärt många som blir sjuka pga stress eller annat. I skolan har vi så mycket läxor och prov, det känns som det inte finns någon fritid ibland. När ska jag ha tid för min familj och mina vänner? Visst vi kan ju alltid plugga ihop, men hur kul är det på en skala. Jag menar, jag ser min familj stressa ihjäl sig pga jobb. Jag ser mina vänner må mer och mer dåligt pga allt i skolan. Vi har press på oss. Klarar vi inte ett ämne, så kan det leda till att vi inte kommer in på den utbildningen som vi vill. Vi har betygen. Ständigt har vi lärare på oss som tjatar om betygen. Visst är det bra. Men alla kan inte vara bra på allt, vissa behöver mer hjälp än andra. Vad gör lärarna åt det? Ingenting. Det är i alla fall så jag uppfattar det. Visst. Det finns grupper i skolan som erbjuder mer hjälp. Vi har kom ikapp, vi har studiehjälp. Men vissa kanske behöver lära om sig något från grunden för att förstå. Men nej. Om det händer, så är det vårat fel! Det är vårt eget fel att vi inte förstår. Vi kan läsa i boken hur vi ska göra. Men om vi inte förstår ändå, vad ska man göra då? Vissa lärare blir, rent ut sagt, förbannade ifall vi inte förstår. Hur mycket vi än försöker. Vad hände med att lärarna ska göra sitt jobb? Om en elev behöver mer hjälp en andra, ska dom ju få den hjälpen utan att läraren ska börja skrika och få utbrott på den elev. Dessa utbrott leder ju till rädsla i skolan. En rädsla som gör att vi elever inte vågar fråga. Även om vi inte förstår. Vi är rädda vad frågan vi så gärna vill ställa för att förstå ska leda till. Rädslan kan också leda till att man inte vågar ta sig upp på morgonen och ta sig till skolan. Ja, det finns så mycket allt detta kan leda till. Men om vi går tillbaka till ämnet. Att vi idag inte har en dag då vi får ta det lugnt och vila. Det leder ju till så mycket, inte bara att vi blir fruktansvärt trötta och lider av stress. Om man tänker efter. Tänk hur mycket vi förlorar på att inte ha dom här dagarna. Kanske skulle fler människor må bättre, inte känna sig trötta och stressade och ha en press på sig hela tiden. Kanske om vi kunde ha dessa söndagar som en vilodag så kanske vi alla skulle må bättre på ett eller annat sätt. Nu menar jag självklart inte att genom att ha en vilodag en gång i veckan skulle ändra på så mycket. Men jag tror faktiskt att många skulle må mycket, mycket bättre om vi hade en dag i veckan, då vi bara kan vara med familj, eller vänner och ta det lugnt. Inte känna den här stressen att "jag måste göra det här innan imorgon"  eller "det måste bli färdigt idag"..

Om vi då räknar.. Så förlorar vi 52 dagars vila varje år. Det är 520 dagar på 10 år. Det är 832 dagar som jag har förlorat på mitt 16 åriga liv.  Och jag känner mig redan trött och stressad! Tänk då hur jag ska känna när jag blir äldre. Låt oss säga 50 år. När jag är 50 år har jag förlorat 2600 dagar. Bara för att jag varit tvungen att jobba ikapp på söndagar som skulle kunna vara dagen då jag fick vila och ta det lugnt, inte känna någon press. Kanske att jag gått in i väggen pga stress när jag är 50. Det finns så otroligt mycket som skulle underlätta,tror jag. Ifall vi fick ha en dag i veckan att ta det lugnt.

Samtidigt vet jag att det nog aldrig kommer hända, och jag vet att alla nog inte håller med mig om detta, och jag vet att detta inte skulle rädda alla liv här på jorden. Men kanske skulle det kunna underlätta lite? Det är något jag gått o tänkt på lite grann. Och det är min åsikt. Jag ber er inte ha samma åsikt som jag har.

Vem tror du att du är? Tror du att du komma tillbaka 4 månader senare och tro att allt är som det en gång var? Isåfall tror du så in i helvete fel! Ingenting kommer vara som det var. Jag hatar dig. Verkligen HATAR. Du förstörde mitt liv en gång i tiden. Jag tänker inte vara lika svag denna gång och låta sig förstöra ännu mer. Du är inte värd det. Du är inte värd min tid. Jag har insett att du inte är värd mig eller någon annan i min närhet. Allt du förstörde kommer alltid att vara förstört. Kommer inte gå att reparera. Aldrig. Du är inte värd min tid!

Det blir för mycket med alla lögner. Jag orkar inte längre. Orkar inte lyssna, orkar inte försöka bry mig. Jag bryr mig inte längre. Allt har ändrats. Hur mycket jag än vill så kommer de aldrig bli som det en gång var. Jag har insett att allt förändras med tiden. Kommer aldrig kunna gå tillbaks och ha det som det en gång var. Så sannslöst klart. Samtidigt har jag så svårt att förstå. Att det kunde bli såhär. Hur kunde det som var så bra bli så dåligt? Om man nu kan uttrycka det på det sättet. Vet inte riktigt hur jag ska skriva. Finner inga ord som beskriver situationen. Och hur jag känner. Jag vet ingenting längre. Vet inte hur länge jag ska fortsätta. Hur länge ska jag behöva vara den jag är. Kan jag inte bara få börja om. Göra allt på rätt sätt. Jag klarar inte av fler lögner. Fler "jag lovar" osv. Det kommer aldrig gå. Det kommer aldrig bli som det en gång var, även om jag önskar det. Det enda jag med säkerhet vet, är att jag med säkerhet inte vet hur detta kommer sluta...